"Everything will be okay in the end. If it's not okay, then it's not the end."
Detta har varit en konstig dag, rent känslomässigt.
Jag vaknade upp och allting kändes super, det blev bara bättre och bättre och strax innan lunch var jag verkligen superglad - av olika anledningar.
Detta höll i sig ett tag, jag gick till banken och tog ut de pengar pappa lånat mig, så jag kunde betala tillbaka, jag gick till apoteket för att köpa munskölj (som för övrigt kostade 62 kronor! Jag tyckte det var dyrt i alla fall..), kom hem igen och bytte om för att bada. Jag tyckte det var lite kallt i poolen, så jag satte mig på stegen för att vänta tills jag vant mig vid temperaturen, då solen också gått i moln och därmed bidragit till att det blev så kallt så plötsligt. Då börjar det regna.
"Det är bara en liten skur" säger min mamma och jag hoppas att hon har rätt.
Det hade hon inte, för sen började det spöregna. Jag badade alltså i regnet - inte i poolen. Efter ett tag gick det dock över, men då hade jag helt och hållet tappat badlusten.
Därefter började funderingar, som legat och bubblat under ytan under en period ta sig uppåt och därmed välla över. Jag vet inte. Jag vet inte. En ständigt återkommande fras och det finns varken något bra eller dåligt med den - kanske är det just det som gör den så jobbig men ändå så enkel att upprepa.
Jag blir så trött på mig själv - på mina tankebanor, på mitt agerande och på allt jag gör. På allt som jag tycker är rätt men som ibland känns så fel. Kanske är det mig det är fel på - när jag hela tiden tröstar mig med att alla är olika.
Men varför skulle det vara så: alla ÄR ju olika, det är så och alla ÄR lika värda. Det är något jag alltid har haft med mig och även i de svåraste stunder har jag stått fast vid denna åsikt: varför inkluderar jag då inte alltid mig själv? Varför är vi så självkritiska?
Fan, jag mår bra egentligen och jag tycker om mig själv, jag vet att det inte är något fel på den jag är (det är inte fel på någon annan heller, vill bara poängtera det) men alla har vi tvivel och svackor. Det är mänskligt. Ibland oroar jag mig bara för att den personen jag är, den personen som jag byggt upp och den som jag är stolt över att vara, den som jag tycker om, är en person som ingen annan tycker om. Jag är rädd för att bli ensam.
Självklart vet jag att ingenting blir bättre av att sitta och bolla tankar - utan man måste ut och agera, men det skadar ju inte att förbereda sig rent mentalt innan man sätter igång.
Så för att avrunda detta långa inlägg med något positivt, som jag oftast och alltid försöker att göra, och som jag citatet ovan säger, kommer det att bli bra. Det blir alltid bra. Jag är en optimist. Det blir bra. Bra bra bra bra.
För vi accepterar, respekterar varandra och tycker om varandra trots våra olikheter.
Jag är bra, du är bra - vi alla är bra! Superduper. Vi duger. "Whether you think you can or can't do it - you're right". Det är sant, det är så mycket som är baserat på våra tankar.
Imorgon är en annan dag. Med rätt inställning går allt. Det är en bra dag imorgon. Det är inget fel på mig eller på någon annan. Nu börjar jag upprepa mig själv - ett tecken på att det är dags att sluta.
Godnatt!