Ankor
Äntligen! Jaaa äntligen tog jag med mig min kamera ut på en liten fotorunda för några veckor sedan. Det var typ år och dagar sen!!!
Jag kände mig så stolt och så glad när jag gick där med min kamera. Förr har jag alltid tyckt det är så pinsamt att gå runt och fota med en systemkamera, den är ju fet och vem tror jag att jag är liksom hallå alla ser ju en också när man ställer sig för att fota. Lite av dom känslorna sitter kvar. Men jag utmanar dem. Tänker snälla tankar, är närvarande i nuet, åh titta där är ett grönt löv, jag hör hur bilarna kör förbi, jag känner lukten av höst.. typ så....
Och när jag var ute så hittade jag ett par jättesöta ankor vid en damm!! Finisar.
Är dom inte jättefina? Jag tror jag har nån förkärlek för ankor faktiskt. Åh.
Det var så mysigt att stå och titta på dem också. Där badar dom i sin lilla pöl och lever livet, snackar med varandra, plaskar lite, äter lite osv osv. Så himla trevligt.
Jag försöker verkligen uppskatta det lilla och det är inte längre så svårt: som deprimerad måste man typ göra det för att överleva. Det som är hindret för mig är den fördäömande rösten som säger att jag är en tönt som blir glad över att se lite ankor. Eller som köper typ min favvoyoggi bara för att den är god. För det förtjänar jag inte typ. Men som sagt jag provar en ny teknik och bemöter rösten tar upp den i famnen hej vännen hej jag ser du är ledsen och sviken, ett litet barn men jag älskar dig vet du, ingen annan har kanske sagt det nej så kan det vara men här är jag med öppna armar jag tar emot dig så som du önskar att dom andra gjort tidigare för dig men det är inte försent att ändra framtiden vännen och tillsammans kan du och jag försonas med sveket med sorgen och gå vidare för att leva ett lyckligare liv.
Och lille vännen jag ser dig jag hör dig jag förstår att du är arg jag förstår att du är sviken men det hjälper varken dig eller mig att hata det hjälper ingen därför måste vi försonas med sorgen som sagt med besvikelsen vi måste gå vidare men det kan vi inte göra huxflux heller nej för du dyker ju upp jämt och ständigt i mitt huvud fastän jag säger farväl nu är det klart men det är det inte det är en pågående process och du är min traktor vännen du har gjort traktorspår i min hjärna kanske är det du som stängt av min serotoninpump kanske är det så kanske är det något annat kanske är det en kombination men oavsett orsak oavsett anledning existerar du här i mig och vi måste bli vänner för att överhuvudtaget kunna leva ett drägligt liv.
Nu har jag snart varit sjuk i två månader. Det är jättejobbigt, det har varit jättejobbigt och odm två första veckorna är nog något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men ändå, jag känner mig gladare nu än någonsin även om jag är deprimerad även om jag är sjuk även om jag inte är helt 100 med mig själv så är jag ändå på något sätt lyckligaree än jag någonsin varit för jag har kommit till insikt på olika vis, inte enbart med sjukdomen utna det har skett i etapper under hela livet mer eller mindre och nu ställs det mot sin spets och nu måste måste måste jag vara snäll nu måste jag fan följa alla principerna för annars dör jag nog. Annars vill jag nog inte leva längre.
Så kjänner jag om jag tänker tillbaka på hur det var innan jag blev sjuk. Om det ska vara så hela livet, hela tiden alltid. Då orkar jag inte mer.
Men det vänder och jag kämpar och jag kämpar och jag kämpar och jag längtar efter kbt och jag tackar min medicin som fan har räddat mig jag skojar inte jag ska aldrig mer skamma de som tar antidepressiva och du ska inte heller göra det om du inte provat eller varit i den sitsen där du inte längre känner igen dig själv där du inte längre kan säga vad du ska göra för att må bättre där du inte ens orkar bry sig om dina kolleger, dina klienter, din familj, vänner, någon och knappt dig själv (samtidigt som du blir extremt egocentrisk och vältrar dig i dina egna misslyckanden osv).
Fyfan. Hatälskar dig verkligen depressionen. Du har gett mig så mycket. Du må ta all min energi och försöka dra ner mig på olika sätt. Men det du för med dig. Det vill jag inte byta mot något. Ochj jag vill ändå tro a tt det b lir bättre för som sagt. Om det blir som innan om det är som innan. Då orkar jag inte mer.