Välkommen till Mandelmanns!
Kanske har inte jag rätt att säga välkommen till Mandelmanns, jag är ju trots allt inte en del av den familjen, men jag vill hälsa er välkomna till min upplevelse när jag besökte familjens trädgård!
Det var alltså för en vecka sedan som jag, mormor och Jerker körde ner i söder för att åka på utflykt. Jag hade lite citroner kvar i medvetandet, hade inte lyckats göra saft av alla, men när vi väl äntrade trädgården så bara försvann alla citroner.. för fy tusan vad vacker där var.
För mig blev det omöjligt att sura eller vara nere när man var omringad av så mycket grönska, så mycket växter, frukter, djur och andra fascinerade besökare. Fascinerad var precis rätt ord, för det var det man blev. Hänförd, om man hellre vill kalla det så. Det var mysigt, det var personligt och det luktade så gott på sina ställen där de hade planterat såna häckar som jag förknippar med Munka-Ljungbys kyrkogård... (ni ser häcken ovan).
På plats fanns både äldre, mellangamla, folk i min ålder och barn. Det var en plats för alla helt enkelt! Och inträdet var baraa 80 kr, du får betala i för väg (alltså boka biljetter hemifrån) och sen komma in i trädgården.
Personligen så har jag inte sett ett enda avsnitt av Mandelmanns på tv! Jag har ju såklart hört talas om den här familjen och deras trädgård, men inte så mycket mer än så. Nu förstår jag verkligen populäriteten.. vi var där en dag efter att familjen vunnit 3 priser på kristallen-galan. Det var dom allt värda! ♥
I början av trädgården fanns ett hus där de har butik utanför ingången (så man kan handla även om man inte har bokat tid att komma in i själva trädgården). Det fanns även ett café i huset där de sålde både kakor och mat. Det var mysigt, lågt i tak och dörringångar, ganska trångt och murrigt, men det var stämningsfullt där inne. Vi fikade (det kommer vi till senare), men då åt vi såklart ute! Det fanns cafémöbler lite strategiskt utplacerade i trädgården i anslutning till caféet.
Det var en salig blandning med växter och blommor i trädgården, men det fanns skyltar på marken som berättade vad de hette, både på svenska och på latin. Mormor och Jerker som har lite koll på blommor kunde namnge en hel del, ("oh den kanske dom har satt här för den håller krypen borta"), men jag kunde inga namn inte.. gick bara runt och absorberade...
Vädret var sådär. Det regnade inte, men det var inte heller strålande sol. I själva verket är det perfekt fotoväder, förutom att himlen blir fruktansvärt tråkig då den blir vit på bilderna (eftersom den inte var blå är det ju svårt att få den blå, samt det är svårt att få till något annat än vitt då det är så exponerat där uppe jämfört med resten i bilden).
Jag gick verkligen och klickade med kameran på det mesta jag fick syn på! Men samtidigt vet jag att när jag fotar så får jag inte riktigt samma lugn och samma upplevelse som när man bara går.. så emellanåt och ganska ofta lät jag kameran bara hänga efter att jag knäppt några bilder för att jag själv skulle kunna njuta av det jag såg..
Grusstigar ledde oss framåt i trädgården och de gick lite hullerombulller kan man säga, och inledningsvis kände jag bara: "hur fasen hänger allting ihop??" men efter att ha gått varvet runt i trädgården (som inte är ett så "vanligt" varv runt om man säger så) trillade poletten ner och man förstod hur allting hörde ihop.
Jag såg ingen karta när vi var där och jag tror faktiskt det kan vara rätt bra att skita i karta rent ut sagt. För då får man gå lite planlöst, lite på eget bevåg och utforksa, se var man hamnar, se vad man hittar och hur olika platser hör samman med varandra. Detta var ju också genomförbart eftersom trädgården var så pass stor att man kunde ströva runt själv samtidigt som den var så pass liten att man inte gick vilse.
Längs stigarna fanns det på sina ställen lite frukträd som gick som ett staket.. det var äpplen och päron och vi alla 3 (jag, mormor och Jerker) var imponerade av äpplena: "dom ser ju inte riktiga ut!".
Och det gjorde dom verkligen inte. Stora och röda var dom och jag hade nästan lust att plocka ett och smaka, bara för att! Men det fick man ju såklart inte, med all rätt. Även päronen var imponerande i all sin prakt.
Vi kom fram till en buske där fjärilarna flockades. Ja gud vad dom gillade de här blommorna! Som ni såg på min lilla preview lyckades jag alltså fota en fjäril! Blev så imponerad och betagen av att det gick att komma så nära fjärilen utan att den flög iväg! Annars har jag mest erfarenhet av att fjärilar flyger iväg så fort man närmar sig dem.
Men denna lille sötisen satt kvar och det gjorde kompisarna också. Som ni skymtar i bakgrunden hade de ett insektsbo bakom busken som var lika med paradiset för fjärilar.
Och hela trädgården var minsann ett paradis tycker jag! Sen som utomstående besökare är det klart kman tycker det ser så fint och härligt ut, men jag förstår ju att det har legat en massa jobb bakom... vilket arbete att bara bygga upp en sån här idyllisk och mysig miljö! Det är liksom mysigt, men inte perfekt, men ändå vackert och gemytligt och.. ja jag vet inte. Jag blev verkligen imponerad, hänförd!
För den som följer mig på instagram kunde man se att jag filmade inne i tomathuset och skrev att det var paradiset.. på snapchat skrev jag att jag ville bli bonde..
Vår färd vidare i trädgården kommer att fortsätta mina bloggisar, och ni får givetvis följa med. Nu har vi tagit första steget tillsammans och jag tycker det är så roligt att få berätta såhär i detalj vad som händer med en när man möter en sån här miljö! Älskar att skriva.. älskar bloggen.. Detta är annat än mina inlägg om kläder, utseende, inredning och allt annat jag köper.. men samtidigt.. det är kontrasterna som gör livet.. och livet.. känns rätt bra nu.. !♥