J E N N I F E E R G E

Godkväll bloggisar!

 

Hur mår ni? Jag är väldigt, väldigt trött.. det är många tankar som snurrar i huvudet. Särskilt om framtiden. Jag tar ju examen i sommar, 31 maj närmare bestämt, och jag vet inte om jag vill börja jobba till hösten..

 

Det låter kanske lite dumt och bortskämt att bara slänga ur sig det sådär, men jag känner att om jag ska gå vidare till jobbe-livet hade jag velat ha någon att bo med, en partner att komma hem till (eller en hund eller nåt).. eller så hade jag velat vara singel så kan man leta efter någon och roa sig liksom, men att ha det såhär, vara ihop med någon som man inte kan vara med och då gå vidare till jobbe-livet, det känns så himla meningslöst. Ni vet jag längtar efter samboliv och lite sällskap. Det blir mindre påtagligt som student för då gör man lite som man vill och den här spiralen äta jobba sova dö blir inte lika tydlig när man är student tycker jag.. så jag överväger att söka in och läsa master i socialt arbete till hösten. Jag gillar ju att plugga och redan i göteborg funderade jag över att läsa master när jag var klar.

 

Jag bara känner att jag kanske inte riktigt är där jag önskar jag var när jag ska göra mitt inträde på arbetsmarknaden.. och man ska jobba i så många år framöver.. och jag vill inte komma hem till en tom lägenhet, jag vill leva med någon (ja jag kan tänka mig en hund i värsta fall eller om jag inseminerar mig själv och får ett barn om ingen vill ha barn med mig i slutändan).

 

Det låter kanske desperat och fjantigt men är det inte ganska mänskligt att vilja ha någon att leva med? Vi är ju ändå par/flockdjur liksom..

 

Och jag känner att jag försöker gå vidare och leva på som vanligt och det går bra, men jag får inte så mycket tillbaka. Det känns som att man redan är bortglömd och som att man är för barnslig för man är kvar här.. på tåget imorse tittade jag på massa massa love quotes på facebook. Jag är så trött på alla "jag kommer va singel för evigt"-memes, jag vill ha lite hoppfulla. Sparade en hel bunte i mobilen. Även om det kanske inte blir som jag tänkt mig eftersom den jag vill leva med kanske inte längre vill leva med mig, så kommer jag inte bli ensam.. kärleken finns därute även för mig, om det så blir en hund eller ett barn som jag skaffar själv.

 

Alla säger åt mig att vara rädd om: men är det någonsin någon som säger att man ska vara rädd om mig?