Det här med mens..
Asså. Det här med mens. Jag blir LIKA förvånad varenda gång jag är sådär i början av mensen, kanske någon dag innan eller första dagen: och jag deppar ner mig totalt. TOTALT. Tänker att jag är ful, äcklig, ingen vill vara med mig (det är mycket tankar om att killar inte gillar mig, är det något biologiskt eller eftersom man kläcker ägg under mens och därmed inte blir gravid??) osv osv.
Sen när jag deppat färdigt, någon timme eller så, då slår det mig: ahhh jag har ju/ska ju få mens.. det är därför liksom! Men ändå så är det såhär VARJE GÅNG! Är det någon som känner igen sig?
På tal om mens så minns jag såååååå väl när jag fick min första gången. Nu känns det som att alla ungdomar tycker att mens är något naturligt (vilket det ju är) och pratar öppet om det. Men det gjorde inte jag, och inte någon annan i klassen heller (möjligtvis at man spekulerade kring vem som fåt det eller inte).
Jag fick det på en tisdag, för jag hade pianolektion. Kom hem och såg blod i trosrona och fick typ panik. Kände mig ledsen. Kände att jag inte ville blir stor. Stoppade i papper i trosorna. Vågade inte säga till mamma, så jag smsade Lena istället. Försökte lura in mamma på toa för att klippa mina tånaglar (ja jag kunde inte klippa tånaglarna vid 13 års ålder) men hon var för trött (plus tyckte jag var för stor för att få mina tånaglar klippta av henne.. haha!!). Och jag vågade ju inte säga något eftersom det var jobbigt PLUS bredvid mamma var ju pappa och han var ju kille och pappor kan inte sånt och detta är skämmigt och jobbigt och.............
Till slut minns jag att Lena ringde och så berättade hon det för mamma. Jag vågade inte! Jag har alltid varit så rädd. Men jag måste säga att jag inte är så rädd längre... och det var ju inte så hemskt. Mamma visade mig hur man gjorde med trosskydd och binda och så var det inte mer med det. Jag överlevde! ❤
Men ni märker ju själv så detaljerad den här berättelsen är.. och jag minns dert verkligen i dessa detaljer, så någon del av mig har uppenbarligen påverkats av detta eftersom jag minns det så väl. Nu tycker jag det känns mer avslappnat att prata om mens. Jag kan fortfarande vara lite pryd beroende på sällskap, men där hemma känns det helt naturligt. Vilket det ju är! Men det har det inte alltid setts som..
Vi pratade om det på jobbet och några av de som har jobbat där länge sa att när de var unga sa man att man fick sin "reglering" när man fick mens. REGLERING! Fatta!! Allt för att inte säga det riktiga ordet..
Tur är väl det att tiderna förändras. Men mitt mens-humör förändras ju uppenbarligen inte. OCH VARJE GÅNG luras jag av det. VARJE GÅNG! Men snälla, säg mig att jag inte är ensam om detta! Visst blir väl ni också lurade ibland av mensens humörsvängningar?