J E N N I F E E R G E

Hässleholm-Lund ToR

Dagar i bilder, Tankar Permalink2
Ja, idag blev det en tur och retur resa till Lund från lilla söta fina älskade Hässle! Ja asså jag gillar verkligen Hässle. Jag tycker om att jag inte direkt är "känd" i staden, att den är liten, att man känner igen folk på gymmet, att jag bor nära jobbet, att jag bor nära stationen, har en fin lägenhet, bor nära familj och vänner.. ja..
 
Vad tycker ni om dagens Jenfår? Jag hade vit blus och blåa jeans på mig! Och så för att piffa upp det hele lite så hade jag ganska så knallrosa läppstift med matchande rosett i håret. Jag äääälskar mina rosetter! Och att matcha dem med läppstift och hela köret. Och så älskar jag ju läppstift..
 
I Lund hade vi handledning inför den sista uppgiften vi har innan examen. Det var riktigt givande och uppgiften ska bli riktigt rolig att skriva! Imorgon ska jag ta tag i att börja skriva ner lite.
 
Jag var tvungen att gå lte tidigare för att hinna tilblaka till psykologen i hässle kl 14. Detta var vårt nästsista möte, sen ska vi avsluta vår kontakt i maj. Det känns naturligt, som ett väntat avslu och som om JAG HAR KOMMIT SÅ HIMLA LÅNGT. Vi pratade om allt jag gjort och allt som fungerar. Och jag konstaterade, som jag gjort flera gånger på sistone: såhär lycklig/tillfreds/nöjd/välmående har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det säger en hel del även om jag fortfarande har dåliga dagar ibland, men ledsenhet och nedstämdhet är ju en del av livet.
 
Det jag ska arbeta nu den sista tiden handlar om min oro för.. typ det mesta. Men egentligen har jag ju ingenting att oroa mig för och faktum är att oron inte fyller någon funktion överhuvudtaget. Jag oroar mig för att mitt förhållande ska spricka, att jag inte ska få något jobb i höst och att jag ska bli sjuk igen. Såna dumheter!! Så det är min stora läxa.. och att fortsätta jobba vidare på att leva det liv jag vill leva och fylla det med de tankar jag vill umgås med och mår bra av. Fatta vad empowerment det är ändå att bara INSE att jag har makten över mitt liv, mina tankar och mitt mående. Jag är inte ett offer för yttre faktorer. Jag är stark, kapabel och älskvärd.
 
Efter att ha blivit lite stärkt hos psykologen tränade jag rumpis med Julia på gymmet! Rent prestationsmässigt är det bäst att träna själv tycker jag, men det är ju så roligt rent socialt att träna ihop! Goseeee! Tror min rumpis kommer va öm imorgon! (och den var fortfarande öm idag efer måndagens rumpe-pass.. haha).
 
Imorgon får det bli rygg, biceps och axlar istället. Rumpen får vila. NOT, ska konditionsträna också. Hehe. Dag 4/4 på min sockerfria kvällsvecka är avklarad och jag känner mig stolt som klarat ännu en vecka! Jag måste nästan utmana mig själv och hålla på för att både utvecklas och fortsätta orka.. älskar träning asså.
 
Puss på er! Hoppas ni också känner er stärkta, fyllda av vårluft och med insikten att VI har makten över våra egna liv och vår egen tankevärld!!!!

Jag är inte gjord av sten

Tankar Permalink2
Godkväll bloggisar!
 
Hur mår ni? Jag är väldigt, väldigt trött.. det är många tankar som snurrar i huvudet. Särskilt om framtiden. Jag tar ju examen i sommar, 31 maj närmare bestämt, och jag vet inte om jag vill börja jobba till hösten..
 
Det låter kanske lite dumt och bortskämt att bara slänga ur sig det sådär, men jag känner att om jag ska gå vidare till jobbe-livet hade jag velat ha någon att bo med, en partner att komma hem till (eller en hund eller nåt).. eller så hade jag velat vara singel så kan man leta efter någon och roa sig liksom, men att ha det såhär, vara ihop med någon som man inte kan vara med och då gå vidare till jobbe-livet, det känns så himla meningslöst. Ni vet jag längtar efter samboliv och lite sällskap. Det blir mindre påtagligt som student för då gör man lite som man vill och den här spiralen äta jobba sova dö blir inte lika tydlig när man är student tycker jag.. så jag överväger att söka in och läsa master i socialt arbete till hösten. Jag gillar ju att plugga och redan i göteborg funderade jag över att läsa master när jag var klar.
 
Jag bara känner att jag kanske inte riktigt är där jag önskar jag var när jag ska göra mitt inträde på arbetsmarknaden.. och man ska jobba i så många år framöver.. och jag vill inte komma hem till en tom lägenhet, jag vill leva med någon (ja jag kan tänka mig en hund i värsta fall eller om jag inseminerar mig själv och får ett barn om ingen vill ha barn med mig i slutändan).
 
Det låter kanske desperat och fjantigt men är det inte ganska mänskligt att vilja ha någon att leva med? Vi är ju ändå par/flockdjur liksom..
 
Och jag känner att jag försöker gå vidare och leva på som vanligt och det går bra, men jag får inte så mycket tillbaka. Det känns som att man redan är bortglömd och som att man är för barnslig för man är kvar här.. på tåget imorse tittade jag på massa massa love quotes på facebook. Jag är så trött på alla "jag kommer va singel för evigt"-memes, jag vill ha lite hoppfulla. Sparade en hel bunte i mobilen. Även om det kanske inte blir som jag tänkt mig eftersom den jag vill leva med kanske inte längre vill leva med mig, så kommer jag inte bli ensam.. kärleken finns därute även för mig, om det så blir en hund eller ett barn som jag skaffar själv.
 
Alla säger åt mig att vara rädd om Ludvig: men är det någonsin någon som säger att man ska vara rädd om mig?

1-års jubileum

Tankar Permalink1
Det är på dagen exakt ett år sedan de här bilderna jag togs. Jag minns hela morgonen såväl. Jag höll på att dö av trötthet av att bädda om sängen. Ville bara gråta och bryta ihop. Jag tycker faktiskt det syns på mig att jag inte mår särskilt bra på bilderna. Tröttheten syns i ögonen även om de är sminkade och piffade.
 
Jag mår lite illa när jag tänker tillbaka på detta, men några timmar innan jag bäddade sängen och blev sådär trött ringde jag vårdcentralen prick 8 för att be om en tid till en doktor. Helst genast. Jag bröt ihop på telefon, "jag vet inte vad jag ska ta mig till", "måste träffa någon idag", "orkar inte" osv osv. Hon jag fick prata med var så snäll och jag fick en tid till dr Håkan kl 13.00 (vilket kändes som en evighet då när jag ringde vid 8). Jag hade ingen aptit under flera månader (speciellt under slutet av aug-sept-oktober) och jag åt liksom godis på kvällarna typ för att bli pigg. Allting sög och jag bröt verkligen ihop av allt!!!! Klarade inte stress, klarade inte motgång (hade haft sååå mycket motgångar just då), svor när jag körde bil, körde okoncentrerat och som en galning, var arg på alla, kände mig kritiserad på praktiken, var så så så så ledsen.
 
Jag höll ihop i väntrummet på vårdcentralen, men när dr Håkan ropade upp mitt namn och vi gick längs den milslånga korridoren till läkarrummet började jag hulka och gråta. Vi kom in. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Han berättade vad telefonisten sagt men ville jag skulle berätta själv.
 
Så jag tog fram mina anteckningar jag fört på allt konstigt jag varit med om på siostone och på alla konstiga grejer som jag inte kände igen med mig själv:
- jag hade inte lust till nånting, inte ens laga mat eller promenera som jag annars tycker om
- jag orkar ingenting, blir trött av minsta lilla
- bryr mig inte om andra längre i princip
- ledsen jämt
- okoncentrerad
- osv
- osv
 
Och så frågade han mig: vad tror du själv det kan va? Jag svarade att jag inte visste. Hade ingen aning. Jag hade fkatiskt inte vågat googla själv. Jag misstänkte kanske utmattning, för jag hade bara kört på och stressat och kört på och jag är ju högpresterande och varje misslyckande blir personligt.
 
Sen visade han på datorn och skrev ut papper från 1177 till mig. Om depression. Du är deprimerad sa han. Du är sjuk. Och hela världen vändes upp och ner.
 
Och vi gick igenom symptomen och i princip varenda symptom passade in på mig.
 
Så jag fick med mig informationsblad hem och en telefontid nästa dag (då jag även började medicineringen). Men liksom att acceptera detta, att fatta, det var så svårt och jag tycker fortfarande det känns helt overkligt.
 
Om någon sagt till mig där och då för ett år sen att, nu, ett år senare så:
- mår du bra
- du klarade av praktiken
- du går i skolan och du klarar alla uppgifter med råge
- du har ett extrajobb, du orkar jobba
- du har börjat träna igen
- dina relationer med dina vänner har blivit så mycket starkare (det är ingen som lämnar dig för att du är deprimerad)
- du har träffat en fantastisk kille som du älskar och som älskar dig tillbaka tusen gånger om
- din familj har stöttat dig så bra
- du har fått lusten tillbaka
 
Asså jag skulle skrattat rätt ut. Är det ett skämt?
 
Det är så hemskt bloggisar. Jag blir ledsen nu när jag skriver det men jag vll faktiskt dela med mig för att andra ska få veta hur det känns och hur det kan vara. Jag var så så så så så nere. Jag är frotfarande nere ibland men inte på den nivån. Det var så hemskt.
 
När man inte trodde man skulle klara en endaste dag till och här är jag ett år senare och mår så mycket bättre. Det är nog det tuffaste jag någonsin varit med om och jag tror inte det är slut ännu, även om jag som sagt känner mig miljoner gånger bättre. Men jag är samtidigt så tacksam för jag har lärt mig så mycket om mig själv och min omvärld och jag vet jag har en inre styrka i mig och klarar allt.. och jag tycker ändå att man blir deprimerad visar ju på viss känslighet och jag tycker ändå den här känsligheten är fin, det säger något om vem man är och hur snäll man är och hur mycket man bryr sig osv.. så mycket att orken och lusten till slut tar slut...  och det gjorde den akltså för mig där och då den 6 oktober 2016.
 
Så jag vill säga tack till alla men allra mest tack till mig själv. Du är världens kämpe och förtjänar verkligen att må bra och fortsätta leva ditt liv precis så som du vill ha det. Love you♥
Till top