J E N N I F E E R G E

1-års jubileum

Tankar Permalink1
Det är på dagen exakt ett år sedan de här bilderna jag togs. Jag minns hela morgonen såväl. Jag höll på att dö av trötthet av att bädda om sängen. Ville bara gråta och bryta ihop. Jag tycker faktiskt det syns på mig att jag inte mår särskilt bra på bilderna. Tröttheten syns i ögonen även om de är sminkade och piffade.
 
Jag mår lite illa när jag tänker tillbaka på detta, men några timmar innan jag bäddade sängen och blev sådär trött ringde jag vårdcentralen prick 8 för att be om en tid till en doktor. Helst genast. Jag bröt ihop på telefon, "jag vet inte vad jag ska ta mig till", "måste träffa någon idag", "orkar inte" osv osv. Hon jag fick prata med var så snäll och jag fick en tid till dr Håkan kl 13.00 (vilket kändes som en evighet då när jag ringde vid 8). Jag hade ingen aptit under flera månader (speciellt under slutet av aug-sept-oktober) och jag åt liksom godis på kvällarna typ för att bli pigg. Allting sög och jag bröt verkligen ihop av allt!!!! Klarade inte stress, klarade inte motgång (hade haft sååå mycket motgångar just då), svor när jag körde bil, körde okoncentrerat och som en galning, var arg på alla, kände mig kritiserad på praktiken, var så så så så ledsen.
 
Jag höll ihop i väntrummet på vårdcentralen, men när dr Håkan ropade upp mitt namn och vi gick längs den milslånga korridoren till läkarrummet började jag hulka och gråta. Vi kom in. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Han berättade vad telefonisten sagt men ville jag skulle berätta själv.
 
Så jag tog fram mina anteckningar jag fört på allt konstigt jag varit med om på siostone och på alla konstiga grejer som jag inte kände igen med mig själv:
- jag hade inte lust till nånting, inte ens laga mat eller promenera som jag annars tycker om
- jag orkar ingenting, blir trött av minsta lilla
- bryr mig inte om andra längre i princip
- ledsen jämt
- okoncentrerad
- osv
- osv
 
Och så frågade han mig: vad tror du själv det kan va? Jag svarade att jag inte visste. Hade ingen aning. Jag hade fkatiskt inte vågat googla själv. Jag misstänkte kanske utmattning, för jag hade bara kört på och stressat och kört på och jag är ju högpresterande och varje misslyckande blir personligt.
 
Sen visade han på datorn och skrev ut papper från 1177 till mig. Om depression. Du är deprimerad sa han. Du är sjuk. Och hela världen vändes upp och ner.
 
Och vi gick igenom symptomen och i princip varenda symptom passade in på mig.
 
Så jag fick med mig informationsblad hem och en telefontid nästa dag (då jag även började medicineringen). Men liksom att acceptera detta, att fatta, det var så svårt och jag tycker fortfarande det känns helt overkligt.
 
Om någon sagt till mig där och då för ett år sen att, nu, ett år senare så:
- mår du bra
- du klarade av praktiken
- du går i skolan och du klarar alla uppgifter med råge
- du har ett extrajobb, du orkar jobba
- du har börjat träna igen
- dina relationer med dina vänner har blivit så mycket starkare (det är ingen som lämnar dig för att du är deprimerad)
- du har träffat en fantastisk kille som du älskar och som älskar dig tillbaka tusen gånger om
- din familj har stöttat dig så bra
- du har fått lusten tillbaka
 
Asså jag skulle skrattat rätt ut. Är det ett skämt?
 
Det är så hemskt bloggisar. Jag blir ledsen nu när jag skriver det men jag vll faktiskt dela med mig för att andra ska få veta hur det känns och hur det kan vara. Jag var så så så så så nere. Jag är frotfarande nere ibland men inte på den nivån. Det var så hemskt.
 
När man inte trodde man skulle klara en endaste dag till och här är jag ett år senare och mår så mycket bättre. Det är nog det tuffaste jag någonsin varit med om och jag tror inte det är slut ännu, även om jag som sagt känner mig miljoner gånger bättre. Men jag är samtidigt så tacksam för jag har lärt mig så mycket om mig själv och min omvärld och jag vet jag har en inre styrka i mig och klarar allt.. och jag tycker ändå att man blir deprimerad visar ju på viss känslighet och jag tycker ändå den här känsligheten är fin, det säger något om vem man är och hur snäll man är och hur mycket man bryr sig osv.. så mycket att orken och lusten till slut tar slut...  och det gjorde den akltså för mig där och då den 6 oktober 2016.
 
Så jag vill säga tack till alla men allra mest tack till mig själv. Du är världens kämpe och förtjänar verkligen att må bra och fortsätta leva ditt liv precis så som du vill ha det. Love you♥

10 steg

Tankar Permalink2
En dag som denna, när man inte är på världens bästaste humör, kan det vara bra med lite hjälp på traven för att känna sig lite gladare. Älska mer, dansa mer, ge mer, skapa mer, le mer, lyssna mer, testa mer, acceptera mer, gör mer, uppskatta mer... Det är bara svårt att se alla dom fina sakerna i sin omgivning när man är förblindad av mörker.. man får själv hjälpa till att aktivt tända lampa för lampa och det tar verkligen emot idag.
 
Jag skulle vilja leva ett samboliv men är så långt ifrån det som möjligt. Vem vill bo med mig? Vem älskar mig? Ingen. 
 
Hoppas verkligen ni mår bättre än mig bloggisar. Jag ska gå till gymmet om en timme sen plugga under dagen och gör fiskgratäng under kvällen. Jag har varit i skolan mellan 9-12. Nu ska jag värma mig med en kopp te.
 
 
 
 
 

♥ Älskar dig ♥

Tankar Permalink1
Detta är inte slutet, det är början på nåt nytt ♥♥♥...
 
Lavv joo som man säger i landet där borta.. ♥ kom hem snart, vi ses snart, tur det finns internet så det blir som vanligt fast ändå inte ♥ love conquers all får vi väl ändå tro på nu ♥
Till top