Träning som upprätthåller kontrollen
Veckan startade med en mer eller mindre ofrivillig sovmorgon.. klockan ringde som vanligt vid 5.30, sedan vid 5.45.. jag skulle bara blunda lite och vips så var klockan 6.55.. men då pallrade jag mig upp ur sängen och tog det lugnt på morgonen trots lite försening.. Hade inget inbokat på morgonen så det var ingen stress! Skönt - så det blev snarare sovmorgon än försening.
Dagens möte blev inställt så tangenterna har gått varma inne på mitt kontor.. dock var det inte särskilt varmt där inne, inte alls, så jag fick faktiskt starta elementet för jag satt där inne och frös. Brrrr!
Efter jobbet var det träning och som vanlig när jag ringer och pratar med mamma säger hon "du ska väl inte träna idag?". Mamsen är gullig och vill bara väl. "Du kan väl träna tre ggr i veckan och känna dig nöjd med det?" sajde hon när jag sa att jag tycker tre gånger i veckan är alldeles för lite... och då kom jag och tänka på en sak som en tjej på instagram skrev om.. Att träningen, den räddar en inte ur en ätstörning egentlingen sådär per automatik. Den kan ofta var ett sätt att fortsatt kontrollera ätstörningen och dämpa ångesten genom att träna.. och det är mer accepterat att träna för mna får hejarop, oj vad duktig jag är, kämpa kämpa osv.. Men som sagt: träningen kan fortsatt vara skadlig om de ätstörda tankarna är kvar. Nu menar jag inte att jag är ätstörd, men jag har ju en skev relation till kroppen, det vet jag. På ett sätt hjälper träningen mig jättemycket med de tankarna, och på ett nanat sätt upprätthåller det dem och fortsätter kontrollera ätande/tränandet.. Fattar ni vad jag menar? Det är en fin balansgång och jag vet absolut vilken sida om snöret jag vill vara på, men tyvärr är jag nog alltför sällan på den sidan.
Tror det är viktigt att prata om baksidorna med och pressen på och träna och att va stark och fit.. ibland vill jag bara vara jag utan att prestera. Typ ligga i sängen en hel dag. Ja, jag vet att jag hade fått myror i brallan. Men hur skönt hade det inte varit.......