Förlossningsberättelse del 3
För tidigare delar, se här:
Nattpersonalen kom in och presenterade sig. Vid det här laget orkade jag inte ta på mig glasögonen och hälsa ordentligt. "Äsch jag behöver ändå inte se er" sa jag lite skämtsamt och de skrattade. Jag började ganska direkt prata om att det trycker
på där nere. "Har du provat att krysta lite?" frågade undersköterskan mig och sa att jag kunde prova nu, om jag ville. Enligt journalanteckning ska detta varit ungefär 21.30.
Jag provade lite tveksamt, tryckte vad jag kunde men det hände inte så mycket. Nu slutade jag använda lustgasen eftersom jag behövde fokusera på att faktiskt krysta ut mitt barn.De höll upp mina ben medan jag krystade. Barnmorskan frågade om jag skulle
komma upp på knä och jag gjorde ett halvhjärtat försök (i alla fall i mitt huvud), men jag orkade inte. Det kändes bäst att stanna kvar i sängen. Det blev att jag till slut födde i gynställning, jag som tidigare tänkt att det var en "dålig" ställning
att föda i eftersom man inte använder sig av tyngdkraften neråt. Det visade sig att jag hade fel (eller kanske internet), för den kändes bäst för min kropp och det var i den jag fick som mest kraft!
Enligt förlossningsjoruanl började krystvärkarna på riktigt 21.50. Det var också då jag började skrika mer, för gud vad ont det gjorde. Barnmorskan förklarade att jag inte skulle skrika så, utan koncentrera mig på att krysta, hålla andan, kämpa på
och kanske släppa ifrån mig lite mörkare läten. Så det gjorde jag. Det kom lite monster-ljud ur min mun och jag krystade verkligen för kung och fosterland när jag kände att det var dags, när jag ville sluta sa hon åt mig att fortsätta lite till
lite till kan du lite till, så hon pressade verkligen mig. I slutet frågade jag om han inte var ute snart, då började jag bli rejält trött på det.
"Ring of fire" är ett begrepp jag hört talas om, typ när bebisen nästan nästan är ute och det spänner och svider och bränner där nere. Men så kände inte jag? Jag vet jag funderade på när det skulle komma? Det jag kände istället var att barnmorskan
tryckte in sina fingrar där och grävde runt i mitt underliv?? Jag vet inte hur jag ska förklara det men det kändes verkligen som om hon gröpte ur mig. Nu i efterhand har jag förstått att det är klart att hon INTE gjorde det, det var ju bebisen
som trycktes ut och huden som töjdes liksom... så dumt men jag fattade inte det i stunden. "Vad gör hon med händerna?!!!!!!!!!!" tänkte jag medan jag krystade. Hahahaha.
I slutet sa jag flera gånger efter att jag krystat att jag inte klarade mer, att det gjorde ont osv i ren panik. Men sen var det som att kroppen lugnade ner sig, min andning stabiliserades, jag kom tillbaka igen, "nu samlar du kraft" sa dem till mig
och jag fokuserade igen på att ta nästa krystvärk. Så coolt ändå?? Att gå från såna hemska känslor till att okej nu kör vi igen. När barnmorskan sedan sa "nästa värk får du din bebis" så blev jag så peppad. Att jag sen skulle behöva krysta på
typ tre gånger under den värken sa hon inte (haha) men jag kämpade på och tryckte och tryckte och VIPS!
Så kom han!!! 22.22 äntrade han jordelivet och jag hade alltså krystvärkar i ungefär en halvtimme. De lade upp han på mitt bröst, jag var helt chockad, "ta din bebis ta din bebis!!" sa dem till mig och jag bara whaaa och höll om honom medan de frotterade
honom med handdukar för att få igång honom att skrika. Han skrek alltså inte direkt och han var lite blå, men jag var aldrig orolig för det för jag kände hur han andades och det var så självklart att skriket skulle komma.
Jag var så glad, så chockad och pratade mycket med honom när han kom.
22.32 kom moderkakan ut. Barnmorskan kände på magen och då fick jag använda lustgas, vilket kändes skönt. Jag använde även lustgas när hon sydde min bristning som var av grad 1. Hon beskrev det som en bristning på typ 3 cm i en slemhinna, vilket innebar
att jag inte spruckit mycket alls. Så tacksamt!
De undersökte lille Carl och allting såg bra ut❤. Vi fick äntligen den berömda brickan med mackor,! Även juice och något bubbel, vi firade ju faktiskt Carls födelsedag❤ Efter en snabb dusch (fy fasen vad svettig jag var och darrig i benen, troligtvis
lite efter epiduralen) och lite vila förflyttades vi till BB där vi ändå fick sova helt okej, både jag och Carl var trötta efter förlossningen. Joel också, för den delen. Jag fick dock inte till amningen riktigt precis efter förlossningen så som
de vill att man ska göra, så jag fick lite hjälp med det på BB innan vi kunde sova för natten.
Så sammanfattningsvis! Det blev en bebis som kom i vecka 40+6. Precis vid det rätta tillfället, som min lilla affirmation på badrumsskåpet berättat för mig sedan flera veckor tillbaka! Förlossningen startade delvis av sig själv med vattenavgång och
lite värkar, men jag fick hjälp på traven med en tablett och oxytocin-dropp. Jag valde både lustgas och epidural som smärtlindring. Innan förlossningen var jag säker på att kag ville bada, nu blev det inte så och jag hade nog ändå inte uppskattat
det eftersom jag inte tyckte duschen hjälpte. Det är det som är grejen med förlossningar, man vet ju inte hur det blir! Direkt efteråt kände jag att det här vill jag nog aldrig göra om. Nu är jag nästan avundsjuk på de som är gravida med
sitt första barn och som har allt det här fräcka framför sig. De vet inte vad som väntar, det är helt otroligt❤
Jag fick skatta min förlossning på BB, då tyckte jag den var 7-8 på en 10 gradig skala. Nu känner jag mer 8 eller uppåt, jag är väldigt nöjd med den måste jag säga. Jag tror inte personalen hade kunnat göra så mycket annorlunda för att poängen ska
stiga, det är ju trots allt en förlossning med allt vad det innebär. Men jag känner ingen rädsla efteråt, jag tycker det var oerhört coolt och som sagt: jag är till och med avundsjuk på de som är gravida och snart ska gå igenom det här.. det är
så häftigt! Kvinnokroppen är fantastisk, jag vet att alla slänger sig med det begreppet men det är den verkligen. Jag känner mig ganska återhämtad nu såhär 5 veckor efter förlossningen, redan efter några dagar släppte den värsta smärtan och typ
efter två veckor blödde jag mindre. Som sagt: kroppen är fantastisk! En förlossning är verkligen en otrolig upplevelse. Men det var inte därför jag blev gravid, för att få genomgå en förlossning. Det var bara ett steg på vägen.
Ett steg på vägen till vårt nya liv. Nu börjar livet med dig, Carl ❤ och livet som föräldrar ❤