J E N N I F E E R G E

W har åkt hem idag. Just nu känns det som om han aldrig varit här. Som om det var flera veckor sen han åkte hem. Det är konstigt. Skrev i min dagbok när jag satt i konsthallen idag och tänkte skriva av direkt på bloggen för att verkligen få fram allt som jag tänkte på då.. just nu tänker jag nämligen inte så mycket..

 

"Nu har W åkt hem och jag sitter ensam i konsthallen igen. Ovant, men skönt. Skönt att kunna gå från hejdå till jobb, att slippa tänka där emellan, låta det undermedvetan hantera allt i hopp om att smärtan ska kännas mindre, mildras, när den väl infinner sig.

 

Jag vet inte hur det fungerar riktigt. Om det fungerar. Men att sysselsätta sig, att göra saker är som terapi. Det är kul, tiden går fort och allt det jobbiga, ensamheten, paniken, ångesten dämpas liksom försvinner i ett upptaget töcken fullt av saker. Saker som känns meningsfulla. Som rentav är meningsfulla men som kan te sig så meningslösa och banala i vardagen.
De håller ihop min vardag.
De håller ihop mitt liv.
De håller ihop mig.
Det är i dessa saker jag klänger mig fast. Som agerar som livbåt när det känns som jag ska drunkna.

 

Det är det jag älskar med rutiner, vanor, hobbys. När allting annat rämnar eller försvinner finns de kvar. Min vardag. Jag älskar den trots att den är så monoton att jag ibland vill spy. Men jag trivs med den. Eftersom en vardag med dig ännu inte kan bli min vardag gör jag det bästa av den jag har. Försöker åtminstone.

 

Och det går ju. Under snart 11 månader har det ständigt känts hopplöst och jobbigt när vi säger hejdå. Det blir kanske aldrig lättare, aldrig en vana men jag har lärt mig hur jag ska hantera det.

 

Att kasta bort det för att det är så jobbigt att säga hejdå, att va ifrån varann, vore idiotiskt, korkat, ja fegt. Har vi klarat det i 11 månader klarar vi fan det i 11 till. Det lovar jag. Och klarar vi det, ja då klarar vi allt. Nästan i alla all.. vi får väl se vad vi stöter på för problem då.. och fram tills dess:

 

GE ALDRIG UPP!"