Dum
En gång när jag var liten, dagen innan skärtorsdagen hade fröknarna i skolan sagt till oss att man gärna fick klä ut sig till påskkärring nästa dag. Det ville jag. Det gjorde jag. Så mamma hjälpte mig att sminka röda kinder och prickar och så fick jag kläder väl anpassade för en påskkärring och så gick jag till skolan.
När jag kom dit var det nästan ingen som faktiskt hade klätt ut sig. Jag kände mig så dum, jag kände mig så fel, men samtidigt blev jag så besviken på alla andra som inte hade klätt ut sig- Hur kunde de inte vilja klä ut sig, det var ju skärtorsdagen? Men jag vet att det var åtminstone en tjej till i min klass som hade klätt ut sig och så var det ytterligare en tjej i klassen över mig. Men som jag skämdes och så fel det kändes, fastän jag så gärna och fortfarande ville klä ut mig till påskkärring. Jag hade inte ändrat mig.
Så dum känner jag mig nu typ. Utan riktig anledning. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Som om jag gör fel, men samtidigt så vill jag göra det jag gör. Vet knappt vad det är jag gör. Om det är att jag tänker så mycket eller om det är att jag beter mig på ett visst sätt eller om det är att jag bara är som jag är.
Imorgon åker vi neråt. Hemåt. Känns rätt men ändå så fel. Längtar till lördag för då ska vi till mormor och fira påsk, hela släkten i princip. Det är så mysigt. Fast jag gillar inte det här. Allt runt omkring. Att behöva åka tåg hela tiden. I fyra timmar, fem med väntetid. Att ständigt känna att jag måste ta tillvara på tiden, göra något nyttigt, vettigt, något att viktigt att komma ihåg för att tiden snart är slut och det är gameover. Som om det bara vore ett jäkla helgnöje. För det ter ju sig nästan som det. Åka, stanna, sen åka hem igen. Varje helg. Men det känns inte som ett helgnöje. Det känns mer. Det känns viktigare. Jag vill inte ha det så för det förstör mig.
Det förstör mig och det bygger upp mig igen. Jag vet inte vilket som är värst.