J E N N I F E E R G E

Jag hittade kortet jag fick på min 18-års dag av min familj igår när jag letade efter mina nyårsmål som jag skrev inför 2012. I kortet var det en dikt, som jag vet att jag skrev ner här, men den är värd att nämnas igen. Den är så himla fin. Jag blir helt varm av den. Här kommer den:

 

"Tro på att det du gör duger,

utgå från att människan inte ljuger.

Spara på minen, slösa med skratt,
våga ta på dig en knasig hatt.

Kramas ofta, pussa en vän,

planera inte alltid för vad som hända sen.
Säg inte ja om du ändå menar nej,

låt ingen skratta och håna dig.

Ta ansvar för livet. kom alltid i tid,

kom ihåg de kära som vilar i frid.

Sluta aldrig vara kreativ,

älska din nästa, älska ditt liv.

Vad som än händer, vad som än sker,

finns vi där bredvid dig innan du oss ber."

 

Samtdigit är den så sorglig... blir ledsen nu...de sista raderna är så himla fina.... och så ofattbara.. jag vill inte att det ska bli så.. någonsin..... jag vill inte det.... jag är jätterädd för sånt... det är nog inte hälsosamt att vara så rädd för det som jag är men jag är skräckslagen.... lär man sig sånt med tiden?.. hur man ska hantera det?... eller det är bara att ta det som det kommer?.. jag vet inte... jag vet inte.. vill inte tänka på det...

 

Men visst är den fin? Blir så glad av den! Och påmind om vad som är viktigt i livet. Jag måste ha den framme tror jag.

 

Jag älskar den!

 

Och er min kära familj!! ♥ ♥ ♥