Att bryta ett mönster...
från prickigt til schackrutigt
vad tror du, kan det vara något för mig?
höstens eldröda löv
glöder lika intensivt i solskenet
som min längtan efter att brinna för något
brinna för någon
ur askan in i elden
resterna av den gamla jennifer
har kremerats
jag är redan grus
avdankad flickvän
det var ett heltidsjobb
som blev min identitet
jag lever genom dig
utan dig är mitt värde = 0
när jag kliver in i en relation
upphör mitt jag att existera
jag blir vi
medan du fortfarande är du
låt mig tjäna dig säger jag
ändå är jag ängslig när jag inte får
omvprdnad tillbaka
belöna mig dagligen
överrös mig med komplimanger
lovord
sätt en ring på mitt finger
lova att älska mig i nöd och lust
men inte ens då känner jag mig värdig
eller att du älskar mig
för det gör du inte
du känner mig inte
jag är inte vi
jag är jag
jag behöver växa ifrån oss
nu
181103
så här har jag känt i alla mina (två stycken wooow) relationer hittills. och det är inte sunt! jag märker det ju även i relationen men då är det svårare att bryta. Men nu vill jag faktiskt, när jag nästa gång går in i en relation, inte tappa bort mig själv i "vi:et". Det är inte bra. Det är inte sån jag är egentligen. Jag är världens bästa och är min egen person och förtjänar minst lika plats som min kommande partner.
Dela gärna med er av era tankar om det här i kommentarsfältet, det uppskattas jättemycket ❤