J E N N I F E E R G E

Det har varit några tunga dagar nu. Jag har haft många tunga dagar i mitt liv och allting grundar sig i en sak: min ryggsäck är för tung. Och vem är det som envisas med att fylla på imed tegelstenar i den där förbannade ryggsäcken, tänker jag. Innan jag plötsligt kommer på: ah, just det, det är ju jag själv...

 

Jag bär inte bara mina erfarenheter och lärdomar i denna ryggsäck (vilka förvisso är rätt så lätta att bära) utan även all skuld, skam och allt ansvar för mitt eget elände. Även sånt jag inte riktigt kan rå för åker ner i ryggan. Typ att jag blev sjuk för 2 år sedan. Typ alla mina misslyckanden.

 

Och för mig är inte ett misslyckande bara något att rycka på axlarna åt. För mig är ett misslyckande ytterst personligt. Ansvaret är mitt och stenen åker ner i ryggsäcken. Det är mitt fel att jag inte kan hålla igång en relation. Det är mitt fel att jag inte presterar på topp på arbetet alltid.

 

Mamma skrev till mig att det var lite väl hårt att tänka så. Man är ju ändå två i en relation. Och allt kan hända, både när man är ung och när man är gammal. Och det är aldrig den enes fel: det är ju ingens ansvar............ saker och ting händer, vi kanske inte alltid tycker om dom, men de händer av en anledning. Det är inte mitt fel. Jag har inte gjort något fel, även om jag vill inbilla mig det. Jag tänker tillbaka på saker jag sagt, saker jag gjort, men där är ju inget fel, inget dumt, inget överhuvudtaget: för det finns inga fel. Ansvaret är inte mitt. Det finns en mening med vad som händer, även om vi inte vet om den än. Jag måste tänka så både för att orka ta nya andetag och för att släppa ansvarsfrågan. Ansvarert är inte mitt, skulden är inte min, skammen är inte min: shit happens.

 

Kanske är det gud som har en finurig liten plan för oss, kanske är det ödet, oavsett vad så bara måste det finnas något större än det här som vill oss väl.. "planeten är för liten och kalendern för begränsad" som timbuktu säger.. för om jag tänker tillbaka på det: allt mitt elände har lett till något gott. Även om det knappast är särskilt gott, trevligt eller vacker i stunden. För en kvart sedan hängde jag över handfatet i badrummet och grät. Det var fulgråt, jag gapade, jag pep, jag led. Det är inte vackert men det är livet.

 

Jag skulle föredra sådana sammanbrott framför mitt förbannade magont/illamående. Jag får det av ångesten. Man tappar aptiten eftersom man mår illa (men jag äter ändå för det blir inte bättre annars). Men det är tröttsamt att ha ångestmage. Det är tröttsamt att jämt känna att man springer i motvind när man är en prestationsprinsessa, när kraven är skyhöga och du piskar dig själv tills du blöder.

 

Så istället för att tänka att när någon inte gillar mig så är det den personens problem, så blir det mitt problem. Det är mitt fel, det är jag som ska anpassa mig. Och det är så med allt jag gör! Så kan man inte leva. Ansvaret är inte mitt och jag har ett egenvärde bara i mig själv, utan mina prestationer, bara som min person. Samtidigt är jag väldigt stolt över mina prestationer, den här piskan har tagit mig långt, men jag måste vara snäll mot mig själv på kuppen. Annars kommer jag aldrig ur detta levande. Och det har vi redan fått en tankeställare om 6 oktober 2016 när jag var på vårdcentralen. Det har bara gått bättre sedan dess och det är på den vägen vi vill gå. För att fortsätta på den vägen kan du inte skylla krossade hjärtan och brustna relationer på dig själv. Det är inte mitt fel. Det är inte ditt fel heller. Även om du har sårat mig otroligt mycket och gjort många fel.

 

Det är dags att jag är snäll mot mig själv. Det är dags att jag är förlåtande mot mig själv. Sänka kraven såväl i arbetslivet som privatlivet. För annars kommer jag inte ur det levande. Och leva är det enda jag vill.

 

Förlåt. Jag förtjänar bättre ❤. Jag förtjänar snällare bemötande: av mig själv. Förlåt igen. ❤ Du är good enough (mer än så), du gör allt vad du kan, du är intelligent, vacker och trevlig. Förlåt för de hårda orden, förlåt för alla tegelstenar jag lägger i din ryggsäck, förlåt för alla sammanbrott jag låter dig genomlida. Du kommer ur det starkare, det vet du. Men jag vill inte ta kål på dig på kuppen. Världens finaste.

 

Förlåt igen.❤