J E N N I F E E R G E

För tidigare delar, se här:

 

05.22 lämnar vi huset, återigen fullpackade och denna gång är vi ganska så säkra på att när vi kommer hem igen, då har vi bebisen med oss.. Så spännande!!!

 

I bilen till förlossningen satt jag mest tyst, men skällde på Joel när han körde på farthinder och bromsade in. Det gjorde så ont! Men fram kom vi till slut och parkerade vid akut-ingången. När Joel ställde sig "nära parkeringsautomaten" och inte nära ingången höll jag på att tappa det. Visst vi stod ändå nära ingången, men inte sååå nära. Och jag var hög-gravid i värkarbete!!

 

Väl där vid kl. 6 på morgonen frågade undersköterskan som tog emot oss om vi inte hade några väskor. "Jo men de är i bilen för vi visste inte om vi skulle ta med dem" sa jag och skrattade nervöst, varpå undersköterskan förklarade att vi skulle blivit inlagda oavsett ju. Joel hade betalat parkering till kl. 9.30 så väskorna fick vänta en stund. Jag fick byta om till sjukhuskläder med skjorta, binda och trosa.

 

Personalbyte gjordes vid 7-tiden och då kom barnmorskan som tog emot oss igår på prenatal-avdelningen! Det var roligt att se henne igen och hon kom att vara den som tog hand om mig på förmiddags-skiftet. Hon gjorde en kontroll, på med CTG och käna på huvudet. Huvudet var ruckbart i bäckeningången med livmodertapp på 2 cm och öppen 2 cm. Nu hade det snart gått 24 timmar sedan mitt vatten gick och då var det dags för antibiotika-dropp. Jag som hade fasat för att få en infart i handen hade de senaste veckorna accepterat mitt öde: troligen får jag det. Och så blev fallet!

 

Det tog barnmorskan tre försök att få in infarten, vilket var väldigt obehagligt och gjorde ont, men det var ändå okej. Jag kunde ju inte göra mycket åt saken. Jag fick antibiotika i droppet, något som kändes ganska konstigt och inte så trevligt. Jag fick även en angusta-tablett, som skulle göra att tappen skulle mogna ytterligare.

 

Efter tabletten och infarten var det dags för frukost. Vilken fest-bricka de kom in med! Jag har inte ätit skinka eller prickig korv eller chark på mackan sedan jag tog mitt graviditetstest, så det var SÅDAN LYX att äntligen få äta det. Hur gott var det inte?! Så gott. Jag njöt verkligen, även om värkarna gjorde ont. Anledningen till att jag inte ätit det är för att jag inte orkat hålla på med att frysa in eller värma upp och ha mig såsom livsmedelverket råder en till.. Till mackorna blev det apelsinjuice samt jordgubbsyoghurt och musli! Så gott! Jag hade ändå ätit under natten och innan vi åkte in, just för att fylla på med energi, men väl på förlossningen och med denna fina frukostbricka blev jag så hungrig igen. Mums!

 

En timme efter vi kommit in till förlossningen började vi prata om olika smärtlindringsalternativ. Jag berättar att jag gärna provar mig fram och kan tänka mig både lustgas och epidural. Vid det här laget kände jag att det inte längre funkade att bara andas. Jag ville prova att bada, men fick information om att badet var upptaget, så jag provade att duscha lite. Nu gjorde det så djävulskt ont på framsida lår. Jag har aldrig känt sådan äcklig smärta innan. Undersköterskan föreslår att jag kan prova att duscha, och om jag gillade det kan jag prova att bada senare.

 

Jag sätter mig i duschen en stund, de har en sån pall därinne som man kan sitta på. Jag vet inte hur länge jag sitter där, jag försöker rikta varmt vatten på det onda på benen men det hjälper knappt. Joel har gått ner för att parkera om bilen och hämta våra väskor. Jag ville inte vara själv så undersköterskan är med mig, men hon är utanför toaletten. Jag tycker inte duschen hjälper alls, jag känner mig naken, ensam och utelämnad och gråter för det gör så ont. Joel kommer in och byter av undersköterskan.

 

Den här dusch-incidenten är nog en av de jobbigaste delarna i min förlossning och som jag återkom till under vistelsen på BB. Kanske för att det gjorde så ont, jag tyckte inte att något hjälpte och det kändes som om personalen lämnade mig för de var upptagna med en annan föderska. Visst, undersköterskan var ju utanför medan jag duschade, men jag hade uppskattat om hon varit med mig i duschen. När jag en vecka efter förlossningen pratade med barnmorskan som förlöste mig om just den här incidenten resonerade hon kring att det kan vara svårt för personal att vara med när jag sitter och duschar. Så tänkte ju inte jag! Men det är sant, de kanske inte vill vara med när man är därinne.. Och när jag väl påtalade att det kändes jättejobbigt så kände jag att personalen tog mig på allvar, vilket kanske var det viktigaste för att den här händelsen ändå ska kännas ok. Efter att ha pratat med barnmorskan som förlöste mig känns det inte lika jobbigt längre nu när jag förstår mer vad som hände. Jag tycker det är så bra att de erbjuder alla som gått igenom en förlossning att få prata med barnmorskan som förlöste en, för att gå igenom förloppet och ställa frågor. Sådant gillar jag!

 

Efter att jag varit i duschen en stund kommer personal igen och vi pratar om att jag kan gå upp från duschen, kopplas på till CTG och prova lustgasen eftersom jag har det så jobbigt. På CTG-bilden är jag den som är längst upp.

 

Det var så skönt att få höra och känna att de tar mig på allvar. Jag kände mig så dålig som grät av smärtan, jag sa det också att jag vet att man inte ska gråta för då gör det mer ont, men jag kunde liksom inte låta bli. I samma veva berättar barnmorskan att de läst mitt förlossningsbrev och hon gav mig massa beröm, särskilt för att jag gjort ett bra jobb hittills och kämpat på plus att jag som inte gillar nålar ändå accepterade att hon stack mig med infarten tre gånger innan den kom på plats.. haha!

 

Som ni ser var det viktigaste i mitt förlossningsbrev att få massa uppmuntran, omtanke, bekräftelse och att få information. Det tycker jag att samtliga barnmorskor som hade hand om mig gjorde. De var också väldigt försiktiga och varsamma vid vaginala undersökningar, något jag uppskattade mycket. "Säg till om det gör för ont eller kommer en värk så pausar jag" sa de varje gång. Tacksamt!!! Det kändes så tryggt och jag märkte verkligen skillnad efter att hon läst brevet. I mina journaler står det, i samband med att jag inte tycker duschen hjälper längre; "Jennifer gör ett fantastiskt jobb att hantera sammandragningar". Så fint att läsa, särsklt eftersom jag tyckte det var så tufft!❤

 

Lustgasen känns bra, jag får in tekniken helt okej ganska fort, även om det snurrar lite. Efter en stund görs vaginal undersökning. Vid 09.51 är tappen borta och jag är 4 cm öppen. Jag får besked att det är ok att fortsätta med lustgasen, vilket gör mig så glad och lättad. En timme därpå görs ny undersökning, det är ungefär 6 cm öppet och då vill läkare sätta in oxytocin-dropp, eftersom jag inte öppnat mig så snabbt som förväntat. Eftersom det kan göra mer ont när man får dropp väljer läkare att först låta narkosläkaren lägga epidural på mig, innan det är dags för oxytocinet. Det kändes tacksamt för vid det här laget började effekten av lustgasen minska, även om den helt klart hjälpt mig var det inte samma sak som när jag började med den.

 

På bilden ovan är jag väldigt nöjd får man ändå säga, jag har lustgasen i ena handen och ett kexchoklad i andra! Som snacks hade vi med kexchoklad och capri sun-dricka. Jag tror aldrig kexchoklad varit så gott som det var under förlossningen??? Samma med drickan!

 

Strax innan lunch kommer narkosläkaren in och ska lägga ryggbedövning. Hela den här ryggbedövnings-sessionen är ett enda töcken för mig för då var jag så hög på lustgas hahaha. Jag sa att jag ville ha information om vad narkosläkaren gjorde, så hon informerade mig pliktskyldigt om hur hon tvättade min rygg, satte på en duk och så vidare, men jag hörde bara hälften mer eller mindre. Vid något tillfälle frågade hon mig något och jag uppfattade inte det för jag var så borta, hög på lustgas och ont av smärta. Nu i efterhand kan jag skratta åt det, och även lite då kunde jag någon stans djupt ner i mitt medvetande uppfatta att detta var knasigt. Haha!

 

Epiduralen gav snabbt effekt, det var sååå skönt att få en paus från smärtan, även om det kändes lite konstigt när det blev varmt i ryggslutet och lite pirr i benen. Jag kände mig som en ny människa och åt en stabil lunch medan Joel fick gå iväg o köpa macka till sig själv för mat ingick inte till honom. Jag mådde så bra att jag ej behövde lustgasen, så den kopplades ur och vi vilade en stund innan det var dags för lite mer aktivt arbete i form av sitta på pilatesboll och gå runt med gå-stol.

 

Lite innan 14 var det dags för byte av personal, jag fick påfyllning av epiduralen och barnmorskan har skrivit i journalen "Jennifer har följt kroppen fantastiskt och lyssnat på den". Så fint ändå. Det kändes bra och barnmorskan pratade om att bebis kommer ju idag i alla fall, och det gjorde mig peppad. Enligt min förlossningsjournal hade jag etablerade värkar här vid 14-tiden.

 

Ny personal var lika med ny vaginal undersökning. Jag var öppen 6 cm - och hade alltså inte gjort några vidare framsteg. Jag blev väldigt nedslagen över detta, men framförallt över faktumet att de tappade mig på urin för att säkerställa att urinblåsan var tömd. Jag hade ju kissat under dagen, varför skulle de tvunget tappa mig?? Men det var inte mycket att göra åt saken mer än att gilla läget. Barnmorskan ville att jag skulle röra mig mycket så jag var uppe på bollen och gå-stolen.

 

Jag gick med mitt lilla oxytocin-dropp i påse och CTG på magen runt sängen och tillbaka flera gånger.. och Joel följde med.. vi gick fram.. och tillbaka... "Det är ju dig jag går o väntar på" sjöng jag och dansade med ena benet till det andra, precis som Lucianoz hade gjort på allsången för en vecka sedan. Det var en ganska trevlig stund, tills att jag fick jätteont i ländryggen och blev ledsen för det gjorde så ont.

 

Vid 15-tiden hade epiduralens effekt avtagit och det var därför jag hade så ont. Barnmorskan förklarade att jag nog hållit ut och varit tapper lite väl länge, och att vi hade kunnat fylla på epiduralen tidigare så att jag inte skulle få så ont. I väntan på effekt startades lustgasen igen och den här gången var den med mig ända in till slutet. En ny undersökning gjordes och denna gången var jag öppen 8 cm.

 

De här timmarna fram till krystskedet är lite blurriga för mig, eftersom jag mest hade ont och gick runt med min stol eller satt på pilatesbollen.I perioder låg jag i sängen men barnmorskan uppmuntrade mig flera gånger att vara uppe och röra på mig. Joel såg till att vi rörde oss, han gav mig dricka och kexchoklad och var ett så fint stöd hela tiden. När jag var uppe och rörde mig så var han det också. Barnmorskan har till och med skrivit i sin sista journalanteckning "Paret har jobbat på jättefint och föderskan har haft ett mycket fint stöd av sin man". Så sant så och det är jag mycket tacksam för❤

 

Barnmorskan valde att sätta en elektrod på bebis huvud, så jag slapp CTG-bandet och så de kunde ha bättre koll på bebis-hjärtslag. Hon förklarade också att läkare hade koll på CTG-kurvan vid flera tillfällen då den inte var helt 100 (hon förklarade något om bebis hjärtslag som steg efter värken eler hur det var, jag minns inte riktigt, i journalen står det "reaktiv kurva"). Jag fick information om att man skulle eventuellt vilja ta ett blodprov på bebis för att säkerställa att allt var bra, om kurvan inte återgick till det normala.

 

Detta gjorde mig lite orolig, men samtidigt var det inte mycket att göra åt och jag kände mig hela tiden i trygga händer. När bebisens hjärtljud gick ner något blev jag orolig, det hände en gång och det var inte så lågt att det kom inte något team, däremot kom barnmorskan in snabbt och sedan gick hjärtljuden upp igen. Det kändes klart jobbigt och ovisst, och jag övervakade skärmen för bebis hjärtljud själv, även om jag visste att personalen såklart hade koll på det.

 

Vid 18-tiden var det 9-10 cm öppet, och det kändes så hoppfullt! Det behövdes bara få bort en kant förklarade barnmorskan och vi fortsatte kämpa på. Nu kändes det som om jag behövde gå och bajsa hela tiden.. istället för att krysta ut eller hålla in lät jag det bara.. trycka på.. Det var en speciell känsla och inte alls samma sak som de värkarna jag tog i början. Jag använde fortfarande lustgasen vid behov, men det var inte samma smärta som tidigare.Två timmar senare var jag öppen 10 cm - men med beskedet att bebis inte skruvat ner sig tillräckligt. Det gjorde mig lite ledsen och barnmorskan peppade mig med att det inte är långt kvar, att jag får lov att vara lite arg och skälla lite, att jag inte behöver vara så trevlig och nästan lite "präktig" hela tiden. Jag skrattade mellan tårarna för hon hade så rätt, varje gång de kom in i rummet envisades jag med att ta på mig mina jädra glasögon så jag skulle kunna se vem jag pratar med, samtidigt som det egentligen inte spelar någon roll. Och ibland svarade jag på deras frågor istället för att fokusera på värken, för att vara trevlig. Så typiskt mig.

 

När det var dags för byte till nattpersonalen sa barnmorskan till mig att hålla fast vid Joel som hade gett mig så mycket fint stöd under kvällen, det var roligt att höra och jag tror han kände sig stolt när han fick höra det ❤ Hans stöd och pepp hjäpte mig mycket med att hantera hela situationen, all smärta och allting❤. Det var ett fint avslut inför nattpersonalens ankomst.  Nu var frågan bara: skulle bebis faktiskt hinna komma det här dygnet eller tidigt på nästa dygn?!