I väntans tider.. del 3
För tidigare delar, se här:
18 juli - dagen vi alla väntat på. Jag vaknade på morgonen och kände.. inte så mycket. Lite ledsen för jag ville hitta på något idag, det som de sa på föräldrautbildningen om att ha något att göra eller se framemot på BF-dagen som inte handlade om att vänta på bebisen hade fastnat hos mig. För då skingrar man tankarna lite, det blir ett annat fokus och det blir en kul grej som vi kan göra ihop istället för att känna besvikelse över att bebisen inte kom som planerat.
Men faktum är att endast knappa 5% av alla bebisar kommer på sin beräknade födelsedag! Visste ni det?
Så oddsen att han faktiskt skulle pricka in denna dagen var ju ganska låga om vi pratar rent statistiskt sett. Plus att min mamma själv gått över tiden med samtliga barn - och enligt några källor kan sådant vara lite genetiskt typ eller åtminstone öka sannolikheten för att man själv går över tiden.
På förmiddagen fick vi finbesök av Zazze, mamma o pappa, vilket muntrade upp stämningen något. Efter att de varit hos oss åkte vi mot Skäralid, det var en promenix där som jag ville göra såhär på BF-dagen! Och ta lite fina foton när vi är där, få lite motion, vara i naturen och njuta av solen! För äntligen var det rätt fint väder.
Men när vi kom till Skäralid var hela parkeringen full?? Där var till och med bilar som kommit innan oss som cirkulerade runt (så gott det går på den lilla parkeringen haha) och letade efter platser, men inte en enda blev ledig. Vi vände om, var påväg tillbaka när jag kom på att man kan ju köra upp mot kopparhatten och se om de har några parkeringar där?!
Som tur var fanns det en parkering i backen upp! Och inte särskilt långt upp i backen, vilket var perfekt för mig som var bokstavligt talat superduper-gravid.
Vi tog oss runt på den blå rundan, den som är rullstols-vänlig och där det är fina plankor längs med hela. Perfekt för mig! Det gick inte fort men det gick och flera foton blev tagna på den fina naturen!
Efter att vi gått ett varv gick vi in på Naturum där de hade en utställning. Utställningen var väl lite sådär och själv tycker jag det är dö-tradigt att de inte längre har någon restaurang eller någon typ av försäljning på Skäralid?? Om inte restaurang kunde de väl åtminstone haft glass-kiosk eller sålt lite fika och dricka eller något.. Men men!
Därefter tog vi ett varv till - men då bytte jag objektiv och hade mitt "vanliga" fasta istället. Åh vad jag längtar efter en ny kamera! Men visst blir det väl rätt bra bilder ändå?!
Det var tungt att gå men ändå skönt, precis som alla otaliga promenader som gåtts under den här graviditeten. Vi gick in en sväng på en annan stig, men ju längre vi kom desto mer grenar,stenar och rötter låg på marken och jag kände att... jag vågar inte riktigt, tänk så blir jag trött och snubblar. Plus att den stigen var 4 km lång.. Vi hade redan gått 2 km på typ.. 1 timme.. så nä, vi fick vända och gå tillbaka på vår trygga säkra blåa runda!
Som ni ser så var jag glad, men trött!
Till sist körde vi upp till Kopparhatten för att se ut över hela alltihopa. Jag försökte fota det på bilden till höger men det är typ omöjligt att få med vidden av det på bild.. även om bilden är tagne med vidvinkel-objektiv..
Efteråt körde vi till ett konditori i Röstånga! Jag var trött och på dåligt humör, men Joel hade gott tålamod och letade reda på det här konditoriet på google maps som vi åkte till. Vilket var väldigt bra gjort av honom eftersom det slutade med att vi fikade en stund i skuggan! Jag tog en köttbullemacka och mazarin till fika! Joel tog en ägg och baconsmörgås + en kardemummabulle. Mums! Så gott med en riktig klassisk köttbullssmörgås.
I slutet av BF-dagen så var jag glad - men ingen bebis som var redo att komma till världen inte.
Torsdag den 20 juli var det dags för barnmorskebesök igen, eftersom bebis ännu inte kommit. Vi var ändå vid gott mod och sa till barnmorksan att "det är väl vanligt man går över tiden med första barnet", varpå hon inte hakade på vår lättsamma jargong utan istället berättade att det görs allt fler igångsättningar nu för tiden, till följd av att allt fler gravida kvinnor är överviktiga.......Och sen kom en liten utläggning om att vi nu har så många snabbmatskedjor i Sverige och att befolkningen blir ohälsosammare, vilket även är ett globalt problem, "men du ligger i alla fall under BMI-gränsen för fetma" sa hon till mig och jag blev helt kall inombords, log snett och sa inte mer om det.
Alltså BMI är ett jäkla skitsystem tycker jag, de tar ju inte hänsyn till kroppens sammansättning eller hur vikten är fördelad på muskler och fett osv osv.... så onyanserat sätt att mäta hälsa på, att använda en urgammal formel som enda aspekt på om du är hälsosam eller inte.. blev verkligen ledsen efteråt och var tvungen att kolla på bilder för att se hur stor jag var innan graviditeten men jag kan verkligen inte känna igen mig i att jag skulle vara så överviktig som de påstår enligt BMI? Jag vet inte. Och att slänga sig med berättelser om hur feta vi blivit i Sverige och hur allting är snabbmatens fel vinner man inte många poäng på hos mig... uppskattar inte hur lättvindigt vården använder sig av BMI som ett mått på hälsa.. men det är en helt annan diskussion och något många andra kloka människor kan formulera bätree tankar kring än jag!
Nu var känslan ganska dålig inför att göra hinnsvepning under besöket, något jag redan innan var nervös över. Men det gick hur bra som helst, dock fick barnmorskan endast in ett finger och svepte rundor med. Vi fick information om igångsättning och uppmanade att ringa specialistmödravården kl. 8.00 25/7 om bebis inte kommit då, för att planera inför igångsättning. Hm. Inget uppmuntrande besök.
Efter besöket åt vi melon på kvällen och jag passade på att använda min mage till bord. Många tankar efter dagens barnmorskebesök.. framförallt om min vikt.. och vad sjukvården tänker om den... även tankar om eventuell igångsättning, såklart. Skulle jag bli tvungen att ringa specialistmödravården där på morgonen den 25e? Jag har ju hört att en igångsatt förlossning ofta är mer smärtsam än en som kroppen själv startar.. Ska de behöva köra upp en ballong i mig?? Sticka hål på något??
Många funderingar och en hel del oro samtidigt en liten liten förhoppning och önskan om att det bara löser sig själv.. och också en slags resignation inför faktumet att oavsett vad så kommer bebis att komma ut - förr eller senare, oavsett tillvägagångssätt. Frågan var bara - när? ❤
För fortsättning, se här: