Reflektion över.. mig själv??
Min dagbok är snart full. Det har tagit tid men snart är den det. Denna dagbok är fylld med väldigt många glada taknar, majoriteten av sidorna innehåller nog det. Men där är också väldigt många ledsna och arga tankar.
Jag blir så ledsen av att läsa gamla dagböcker. Gamla tankemönster, elaka mantran, idéer, konversationer likt brev till mig själv, händelser. Det är kanske inte över nu, men det är väldigt långt ifrån hur det var då. Jag tror inte det kommer ta slut heller, utan alltid vara väldigt känsligt och lätt att återgå till gamla tankemönster. Och jag är så rädd för att jag ska tappa min självbehärskning helt. Att jag ska flippa ut och sen inse hur långt jag har gått för att därefter gå tillbaka till min besatthet och fixering. Att tankarna ska återvända och att det där förbännande kliandet i kroppen vid äckelkänslor ska komma tillbaka.
Men jag vet inte. Jag ser ju inte. Jag ser inte. Eller så ser jag men inser inte. Jag kanske inte fattar. Jag kanske är dum i huvudet. Jag vet inte hur jag skulle beskriva mig. Jag vet inte för jag vet knappt hur jag ser ut.
Allting är inte svart och vitt. Idag känns det lättare som om detta vore det. Men så är det inte. Jag kan älta och älta men inte komma någon vart. Skriva en uppsats, en monolog, novell, bok, ett jävla uppslagsverk utan någon egentlig slutsats. Kanske finns det ingen slutsats. Kanske gäller det att verkligen acceptera och sen skita i allt.
För att därefter kunna fokusera på att bara vara.