J E N N I F E E R G E

Den enda som kan besvara mitt hjärtas största fråga är tiden.

 

Jag tänker fortsätta tro. Och hoppas. Håkan Hellström sjunger: "kärlek som vår har aldrig funnits någon gång" och nu förstår jag vad han menar. Och så länge tiden inte utvisar något annat tänker jag fortsätta tro på det, kämpa för det, samtidigt som jag försöker släppa det på så sätt att jag lutar mig tillbaka och låter tiden få ta sin tid.

 

Tiden är således min bästa vän även om jag förnärvarande tycker väldigt illa om den. Jag räknar dagar på olika vis. Det är någon slags fix-idé jag har att räkna tiden men det är också ett sätt att kontrollera och hantera verkligheten i mindre fragment.

Och under den här tiden, under själva vägen fram till målet så vill jag också må bra. Också njuta, ha ett bra liv, känna att mina dagar är meningsfulla. Så därför vill jag inte heller att tiden ska rusa förbi. Eller att den bara ska försvinna. Jag vill ta vara på dagarna. De är ingen transportsträcka, mitt liv är ingen transportsträcka, jag är med på resan hela tiden, styr den och tittar ut. Jag vill inte blunda, lyssna på musik och drömma mig bort: jag vill följa omgivningen med blicken, ta tillvara på det fina, lära mig av det onda och lita på att det är en dag imorgon också, en dag som vill mig väl.

Och när det inte går att tänka i termer av dagar, när till och med tidsuppfattningen dag blir för stor, så minskar vi begreppen. Vi går ner i kvartar, vi går ner i minuter, vi går ner i sekunder. Allt för att göra livet hanterbart och mindre till en transportsträcka. Allt för att kunna leva ett liv i sinnesro, även om jag kanske inte är tillfreds med min situation så som den är just precis nu. Men återigen: det handlar om en tilltro, en tillit till att livet vill mig väl och att jag måste underkasta mig dess finurliga sätt att visa omtanke och ge mig lärdomar.

Så jag funderar på att sätta upp lite delmål. Försöka engagera mig i andra saker än kärleken. Engagera mig i skriften, i dikten. I målandet, färgläggandet. I olika karaktärer på tv. I mitt hem, i min balkong, i att göra det fint. I att baka, i att laga mat, måla naglarna, pyssla, fixa hemma. Träna, äta gott och umgås med familjen.

För det här med att jag vill skaffa familj och partner osv det är för stort för att liksom längta efter hela tiden. Då går det inte, då blir det för stort. Så liksom med dagarna så minskar vi begreppen, ner i dagliga sysslor, ner i dagliga kreativa utmaningar, ner i self-care och self-love.

Lita på att livet vill dig väl Jennifer.

Min tro och mitt hopp kan ingen ta ifrån mig. Tron och hoppet är det sista som lämnar människan. Och lämna, det tänker jag verkligen inte göra.

Jag är en fighter och det har jag varit sen dag ett.