Aldrig ensam
Jag och mina spegelselfies alltså... vet jag tar många såna, men samtidigt vill jag påminna er och mig om en tid då jag knappt tog några selfies eftersom jag tyckte jag var för ful för det.. Och det fanns en tid då jag inte vågade säga vilka låtar jag lyssnade på i mina hörlurar... nu basunerar jag ut så fort jag kan att jag älskar kent. Så man kan ju rent spontant tänka att jag både är ytlig och egenkär, som tar mina selfies och snackar mycket och engagerat om mina intressen: men det var en lång väg dit. Alla bär vi på vår historia och som Jocke Berg säger, "vi kommer från någon annanstans än där vi är just nu". Det är så fint uttryckt.
Så låt oss inte döma efter ytan vilket vi lätt tenderar att göra.
De senaste dagarna när jag har gått min 5-10 minuters promenad på lunchen har jag verkligen andats in den kalla luften långt ner i mina lungor och verkligen försökt mindfulnessa. Samtidigt som jag känt tacksamhet! Ja, jag har faktiskt känt mig tacksam över att jag lever och får fortsätta att göra det. Det är en overklig känsla när man går in i den, att man är tacksam för att man lever, det är ju något man bara tar för givet, men jag är verkligen tacksam!
Jag är tacksam över allt jag fått vara med om, tacksam för depressionen som jag hatälskar. Är så rädd för att falla tillbaka igen, samtidigt hade jag aldrig varit så lycklig nu om det inte varit för att jag blev så sjuk.
Denna helgen tar jag det lugnt, och det är så skönt. Jag känner att jag behöver det! Min kropp älskar mig för det. Jag ligger i sängen nu och kroppen sänder ut massa såna här "mmm skönt"-signaler till mig.. jag brukar se det som att man faktiskt behöver vila lite. När kroppen blir så glad och tillfreds av att bara lägga sig ner och gå ner lite i varv.
Kroppen min - jag kämpar för att älska dig.
Jag kämpar för att älska mig och kämpar för att hitta någon att älska. Försöker sätta mig själv i fokus. Jag vill ha någon som JAG vill ha, inte någon som jag får. Förstår ni? Jag kan inte nöja mig om det inte känns bra. Det är inte snällt.
Vill inte bli ensam. Det är min största rädsla. Det jag oroar mig för mest. Typ minst 1 gång om dagen. Jag ligger ensam i min säng nu. Men vet ni vad? Jag känner mig inte ensam. För jag har er, jag har min familj, jag har mina vänner, mitt jobb, mitt gym, mina hobbys, Zazze.. Aldrig ensam.. oavsett vad som sker framöver ❤